Kommer inte på någon bra rubrik
Vad är det som händer egentligen? Jag vet inte vad felet är. Det enda jag vet är att jag inte klarar det här igen. Senast det hände så hamnade jag på behandlingshem. Och jag känner nu att jag är lika svag som förra gången det hände. Har aldrig någonsin varit så svag utom när det här väl har hänt.
De senaste dagarna har min blogg varit astråkig. Men vem fan bryr sig. Jag skriver av mig mina känslor. Jag har fått lägenhet. Yey som fan. Har velat ha det i typ fyra år så är grymt jävla lycklig för det. Men när det här händer så kan jag inte vara ett dugg glad för lägenheten..
Bara tankarna av att inte ha dig nära mig förstör mig totalt. Och när du inte är nära, när vi inte har någon kontakt, så är det tankarna av dig som håller mig vid liv. Det låter så jävla konstigt. Men det är sant.
Du anar inte hur mycket jag försöker. Du anar inte hur jävla mycket jag älskar dig.
Jag är så svag.
Jag har så jävla mycket att säga, men jag vet inte hur jag ska säga det. Jag vågar inte säga det heller. Jag vet inte vad jag ska göra.
Jag kämpar sönder mig för dig. Att inte prata med dig på ca en timma gör att tiden går jättesakta. Känns som fyra timmar. Men jag försöker hålla ut. Jag försöker ge dig din space. Men att inte prata knappt på hela dagen och sen när vi väl börjar prata, så slutar det med att du ignorerar mig. Det slutar med att du vill inte prata, men ändå kan du prata med människor du inte gillar, vilket gör att jag känner mig oälskad.
Jag vet inte hur jag ska göra. Du är så jävla viktig för mig. Utan dig vill jag verkligen inte leva. Jag klarar det inte en gång till. Jag vill verkligen leva hela mitt liv med dig. Men vi klarar inte ens en månad den andra gången vi försöker. Eller jo. Vi klarar det, bara vi försöker. Bara vi slutar bli sura för småsaker. Det är det enda som förstör. En liten dålig sak runt 100 bra saker. Den dåliga tar över. Varför kan vi inte bara fixa det här? Alla bråkar. Många är olika. Dom klarar det. Då ska fan vi också göra det. För vi äger. Du och jag.
This time we're not giving up
Let's make it last forever
De senaste dagarna har min blogg varit astråkig. Men vem fan bryr sig. Jag skriver av mig mina känslor. Jag har fått lägenhet. Yey som fan. Har velat ha det i typ fyra år så är grymt jävla lycklig för det. Men när det här händer så kan jag inte vara ett dugg glad för lägenheten..
Bara tankarna av att inte ha dig nära mig förstör mig totalt. Och när du inte är nära, när vi inte har någon kontakt, så är det tankarna av dig som håller mig vid liv. Det låter så jävla konstigt. Men det är sant.
Du anar inte hur mycket jag försöker. Du anar inte hur jävla mycket jag älskar dig.
Jag är så svag.
Jag har så jävla mycket att säga, men jag vet inte hur jag ska säga det. Jag vågar inte säga det heller. Jag vet inte vad jag ska göra.
Jag kämpar sönder mig för dig. Att inte prata med dig på ca en timma gör att tiden går jättesakta. Känns som fyra timmar. Men jag försöker hålla ut. Jag försöker ge dig din space. Men att inte prata knappt på hela dagen och sen när vi väl börjar prata, så slutar det med att du ignorerar mig. Det slutar med att du vill inte prata, men ändå kan du prata med människor du inte gillar, vilket gör att jag känner mig oälskad.
Jag vet inte hur jag ska göra. Du är så jävla viktig för mig. Utan dig vill jag verkligen inte leva. Jag klarar det inte en gång till. Jag vill verkligen leva hela mitt liv med dig. Men vi klarar inte ens en månad den andra gången vi försöker. Eller jo. Vi klarar det, bara vi försöker. Bara vi slutar bli sura för småsaker. Det är det enda som förstör. En liten dålig sak runt 100 bra saker. Den dåliga tar över. Varför kan vi inte bara fixa det här? Alla bråkar. Många är olika. Dom klarar det. Då ska fan vi också göra det. För vi äger. Du och jag.
This time we're not giving up
Let's make it last forever
Kommentarer
Postat av: Mi Chiamo Jonas
Ny lägenhet = Ja kommer å fiiiiikar! ;D
Trackback
