Jag satt nyss på golvet framför spegeln. Sen började jag verkligen sjunka ihop. Jag orkar ingenting utan dig. Jag kan inte må bra utan dig. Satt helt avslappnad i badet för en stund sen och hamnade nästan under ytan. Jag brydde mig verkligen inte. Det känns som du ständigt är nära mig och ser allt jag gör. Även fast jag vill att det ska vara sant så är det inte så. Det är sjukt hur mycket man kan fastna för någon, och ännu mer sjukt hur mycket skit den skulle kunna göra och genom att säga ett enda förlåt, är allt förlåtet. Hur mycket skit jag än fått ta ifrån dig skulle jag mer än gärna ta tillbaka dig, bara du kom till mig. Mina känslor vill inte försvinna. Allt jag gör påminner mig om dig. Vart jag än går. Är jag i Örebro så tänker jag på dig, för du bor där. Går jag den vägen hem till mig från Kumla torg tänker jag på dig. När du och jag gick den vägen första gången. Jag kommer ihåg alla ställen vi har träffats på i stort sett. Och alla påminner mig om dig. Min spegel påminner mig om dig, för jag älskade att stå och kolla när vi kramades. Jag tyckte vi var skitsöta. Jag vet inte vart jag ska ta vägen längre. Jag vet inte ens varför jag försöker ändra mig för dig, men jag antar att det är för att du ska börja tycka om mig igen. Och jag går ner i vikt för din skull. Inte för att du har bett mig göra det, utan att jag känner att jag inte duger som jag är.

Du borde komma tillbaka till mig.