Började skriva ett inlägg om att jag faktiskt inte är så dålig som jag verkar. Sen började jag tveka...

Är jag så hemsk? Är jag så jobbig? Jag är inte perfekt, men det finns ingen som är.
Det är bara så sämst att alla bara ser mina dåliga sidor. Jag har bra sidor också! Se dom!

Jag är hur underbar som helst egentligen! Och det kommer från en person som har så lågt självförtroende som det bara går att ha.

Jag hatar i stort sett allt med mig. Jag hatar hur jag kan vara så förlåtande. Jag hatar att jag är så kärleksfull. Jag bara hatar hela mig.

Jag har alltid själv tyckt att jag är en så jävla dålig tjej. Men jag är inte det. Den senaste tiden, i ca ett år, har jag alltid trott att det är något fel på mig. Men är det verkligen det? Är det mig det är fel på? Är det inte ni som har för höga krav? Tror ni att jag orkar följa alla era krav hela tiden? Orkar jag göra det NI vill att jag ska göra, hela tiden?

Det finns saker jag vill också! Men jag måste alltid rätta mig efter er. Hur mycket jag än hatar det.

Jag är inte en leksak. Jag är en människa. Jag har också känslor. Varför ska det alltid handla om vad du vill? Jag vill så mycket jag med, men det spelar ingen roll vad jag vill. Du ger mig knappt några riktiga chanser. Så fort något är fel så dissar du mig. Vet inte hur många gånger jag har gått igenom det här nu, och jag blir fortfarande lika ledsen för det. Jag mår fortfarande lika dåligt som alla andra gånger det har hänt. Du vinglar fram och tillbaka, medan jag står stadigt här, och kommer alltid göra det.

Vad är det med folk? Vad är det med mig?

De enda kommentarerna jag kommer få om detta inlägg är sura kommentarer förmodligen. Men ja, var underbara ni och gör så jag mår ännu värre. Bli sura! Det är ju jävligt mycket bättre att bli sura än att försöka fixa problemen istället. Eller?

Tänk ett steg längre. Jag är inte så dålig som alla tror.